söndag 22 juni 2014

Prata mer om psykisk ohälsa!

Jag är säker på att de flesta någon gång tänker på livet och döden. Vad meningen är och varför man existerar. Jag vet i alla fall att jag själv dagligen tänker på livet, döden och allt emellan. Mina tankar brukar börja enkelt, om hur jag ska spendera min dag eller roa mig. De utvecklas sedan till att bilda frågan om hur jag ska spendera mitt liv, vad jag vill uppnå och allt som jag ska uppleva under livets gång. Jag vet inte hur det är för andra, men för mig slutar dessa tankar oftast med att jag kommer fram till att livet är väldigt onödigt och jag får självmordstankar. Så har det varit från och till i mer än tre år.

I högstadiet läser vi SO, om politik, religion, konflikter i världen. Vi läser NO, vår egen biologi, fysikens lagar och kemins formler, vi har idrott och springer omkring efter bollar eller i ett spår i skogen och pratar om övervikt och typ-2 diabetes.
I gymnasiet läser vi Idrott och hälsa, och psykologi, om Freuds teorier och Ellis modeller.

Så hur kommer det säg att vi aldrig pratar om psykisk sjukdom och ohälsa?

För mig har psykisk ohälsa alltid varit lika med självskadebeteende, grova, svåra tvångstankar, missbruk, eller liknande. Det har alltid handlat om stora saker som inte drabbar gemene man utan endast dem som har varit med om en allvarlig händelse eller haft det svårt hemma. Så självklart tänkte inte jag att det kunde vara bra att prata med någon om mina självmordstankar för det var ju ändå inget allvarligt. Jag var ju bara lite ledsen, inget som inte gick att ignorera.
 Samhället säger hela tiden åt en att man inte kan må dåligt om man inte har en anledning, och har man en anledning så får man lov att vara ledsen ett tag men sedan ska man släppa det och gå vidare.
Asså GAAHFSJKDSKGKAJHFKGKFA!!!!!!!!!!!!!!!!

Nej. Bara nej. NEEEEEEJ.

Den bilden indoktrineras vi med konstant och jag tror att den har bidragit till en ökning av psykisk ohälsa i våran del av världen. Hur psykisk ohälsa porträtteras och ständigt avfärdats, ignorerats och värderats under fysisk ohälsa i media har bidragit till att det även nedvärderas i människors tankar. Vår psykiska hälsa är inte längre lika viktig som vår fysiska hälsa vilket leder till att många inte söker hjälp trots att de vet att de borde.

Sedan några veckor tillbaka går jag regelbundet och pratar med en person på Sputnik. (Sputnik är statsmissionens stöd & samtalsgrej för ungdomar). OCH DET HAR VARIT ASBRA!!! Det tog ett tag innan jag hittade dit och i slutändan var det inte på mitt eget initiativ som jag först satte fot i deras byggnad, men jag är så glad att jag ändå beslutade mig för att gå dit.  Där kan jag prata om precis vad som helst och ändå känna att jag blir lyssnad på och att jag är viktig. Att min hälsa och mina känslor är viktiga. Där kan jag precis lika gärna prata om döden och svåra saker lika gärna som min favorit tv-serie och vilken skönlitterär bok jag läste förra veckan. Det är så enkelt och så bra och jag önskar att jag hade hittat dit för tre år sedan.


Vi måste börja prata mer om psykisk ohälsa. Bara genom att prata mer om det och uppmärksamma psykisk ohälsa kan man hjälpa så många människor att må bättre. Att visa att man kan ha jobbiga känslor och trots att man inte vet varför man har dem så är det okej att känna så. Börja prata mer om psykisk ohälsa, för både din egen skull och för andras!

tisdag 10 juni 2014

Våga säga nej



Sommaren har kommit. Bara några få dagar kvar i skolan sen är det dags för två hela långa månader av ledighet. Kanske åka utomlands på en badresa, besöka släktingar, gå på festival, tälta med kompisarna eller bara ligga i hängmattan och läsa tjocka romaner? Sommaren är en vacker och underbar tid men jag önskar att alla tänkte efter lite. Sommaren är den tid då vi som mest på påminda om hur vi ska se ut och vilka som passar in och inte gör det. Kvinnor förväntas träna upp kroppen inför Beach 2014 och köpa en riktigt dyr bikini som visar tillräckligt mycket för att vara sexig men inte så mycket att det blir slampigt så att intresserade män i lugn och ro kan sitta och objektifiera oss medan de sörplar
på en dyr svalkande drink.








Miljontals tjejer världen över mår dåligt över sina kroppar och sommaren är en tid då detta används för att stärka ställningen hos de som passar in och förtrycka de som inte gör det. Jag tror inte att en enda tjej i Sverige kan säga att hon aldrig har känt så osäker eller mått dåligt på grund av hur hon ser ut. Den smala sexiga perfekta tjejen med stora bröst existerar bara i den kapitalistiska fantasin och bidrar till att tjejer drar sig för att gå ner på stranden en varm dag i rädsla för att bli utpekade som tjocka och fula. Ätstörningar har blivit normaliserat och vi får nya bilder varje dag på smala, solbrända modeller på stranden som visar idealet.






Kvinnors badkläder blir sexualiserade redan i barnsålder. Se på bilden en bikini ur H&M:s katalog för barn i storleken 134-170. Lite perspektiv: storlek 134 är ungefär normalt att ha när man är kanske 8 år ungefär. Biknin visar som ni ser, tydligt anspegling på var brösten ska sitta och även små sexigt avslöjande "hål" vid nederdelen/trosan. En 8 åring har inte bröst och de allra flesta kommer inte få ens någon liten antydan på det på flera år. Varför kommer det då sig att majoriten av deras badkläder för flickor i den åldern ser ut på detta viset? Det ger bilden till tjejer i unga åldrar att de behöver se ut som en fotomodell och att det är det samhället vill ha.
















Du kanske inte har mycket makt att förändra detta men du har lite. Acceptera inte den världen du lever i om du inte tycker att den är rätt. Om du läser detta är du troligen ganska privilegierad och lyckligt lottad i livet så du har en möjlighet att säga nej. Oavsett vad det gäller, den här sommaren är sommaren då du vågar. Våga bära din bikini  med stolthet trots att du inte har storlek 32. Våga käfta emot när någon kränker dig eller någon annan. Våga nobba och kritisera tjejer och killar som vill bli din kompis eller stöter på dig om de inte accepterar grundläggande mänskliga rättigheter vilket feminism är. Våga vägra heteronormativiteten och sluta aldrig någonsin att kämpa i alla situationer, i alla sammanhang. Våga inse att patriarkatet krossar inte sig själv och att DU som måste vara med och kämpa. Våga vara en irriterande bitchig kärring. Våga vara arg och jobbig och tjatig och framför allt:




Våga säga nej!









onsdag 4 juni 2014

Orientering eller Varför måste jag ens kunna läsa en karta när det finns Google Maps?

Inom den svenska skolplanen för Idrott finns ett moment som kallas orientering. Det går ut på att varje elev får en karta i handen, en papperslapp i den andra och skickas ut i, oftast, en skog med uppdraget att hitta så många kontroller som möjligt och pricka av dem på papperslappen. Inte kartan, för kartan återanvänds. På kartan är en hel del utmarkerat, stenar, hus, höjder, vatten och såklart, kontrollerna det är meningen att varje elev ska hitta. Själva tanken bakom orientering är att eleverna ska lära sig hitta på en plats de inte känner till sedan tidigare, enbart med hjälp av en karta och sitt lokalsinne. Vissa gånger får eleverna varsin kompass till hjälp så då blir hjälpmedlen karta, kompass och lokalsinne. När eleverna sedan blir vuxna och inte har orientering ska orienteringen i skolan ha hjälpt dem att hitta överallt med hjälp av en karta.

Jag har genom åren sprungit en del orientering. Ett tag tränade jag det till och med, sedan kom jag på att det inte riktigt var min grej. Jag har aldrig fått de högsta betygen på orienteringen men jag har alltid blivit godkänt. Jag har tyckt att det har varit väldigt tråkigt och egentligen velat vara en av dem som skolkar från idrotten och ändå klarar av sitt liv men då är jag aningens för ärlig och bryr mig lite för mycket om mina betyg så var jag med på varenda eviga lektion, både när vi hade orientering och när vi spelade bollsporter. Orientering låg dock på min ”okejattgöra”-lista då ingen annan brydde sig om att jag fixade resultat och det endast hängde på mig om jag tog en kontroll eller inte.

Såhär kan det se ut när personer orienterar

Sedan jag började gymnasiet har varenda idrottslektion varit del av en enda lång nedräkning tills dagen då jag slutar ettan och slipper tvingas läsa en idrottskurs i skolan. Den dagen infaller om lite mer än en vecka och jag har endast två, kanske EN om jag har tur, idrottslektioner kvar i mitt liv och det är peppt om något! I alla fall, jag hade någon liten förhoppning om att idrotten i ettan skulle vara roligare och lite mer alternativ än vad högstadiets hade varit, då nästan det enda vi gjorde var orientering och bollsporter. Men hade jag rätt undrar ni nu? Nej, samma sak som jag redan hade utstått i nio år skulle jag nu tvingas utstå ett år till. Även orientering.

Så en dag, rätt tidigt på terminen skickade min nya idrottslärare ut mig med en karta i ena handen och en kompass och papperslapp i den andra. Ut i en skog som jag aldrig hade varit i innan och som jag knappt visste vart hur motionsspåren gick i. Orienteringen gick åt skogen (haha, askul) och jag lyckades med två kontroller innan jag sprang tillbaka på en apdålig tid och med ett självförtroende kört i botten. Idag fick jag en ny chans, hade siktet på C men lyckades ta mig i mål med ett E. Helt okej tänkte jag ändå tills, TILLS, min idrottslärare säger ”Ja, du behöver nog träna på det här för jag hade gärna sett dig göra en bättre tid”

Ja, nu ska jag alltså träna så att min idrottslärare blir nöjd med min tid. Vafan? Är det inte jag som bestämmer om jag ska träna mer på orienterig eller inte? Sedan undrar jag varför jag behöver träna mer på det? Jag blev ju godkänd vilket då betyder att jag kan orientera, jag är inte underkänd utan har grundläggande kunskaper i hur en karta läses och hur jag handlar utifrån den information jag kan få av en karta. Min idrottslärare frågade också dagen innan när vi pratade betyg vad det var som gick fel för ”du har ju förutsättningarna att fixa en riktigt bra tid.”

Ja, det kan jag berätta. Det stavas PRESTATIONSÅNGEST. Orientering i skolan går ut på att någon annan ska bedöma hur väl jag kan orientera, hur fort jag kan springa och hur bra jag kan läsa av en karta. Jag måste prestera med kartan i handen och sedan visa upp min prestation för någon. Jag vet sedan innan att mitt lokalsinne knappt finns och att jag har svårt att orientera i en skog jag inte känner till. Jag blev helt okej på orientering i högstadiet eftersom jag lärde mig skogen och vilken punkt på kartan som var vilken sten i verkligheten. Jag vet att meningen med orientering är att hitta på ställen en inte har varit på innan, vilket alla idrottslärare jag har haft har varit noga med att påpeka, men jag vet också att jag inte fungerar på det sättet. Inte för tillfället i alla fall. Jag vet att jag är helt okej på orientering om jag får gå i min egen takt, alltid hålla koll på vilken plats på kartan jag är på och vad som enligt kartan finns runtom mig. Detta leder till att jag går rätt långsamt och ömsom tittar på kartan och ömsom på världen runtom mig. Men är det okej på gymnasiets orientering? Nej, där måste jag förutom att hitta alla kontroller även ta mig från kontroll 1 till kontroll 2 så snabbt som möjligt. Med alla dessa faktorer som spelar in när jag orienterar är det klart som tusan att orienteringen inte går bra för mig.
Och såhär känner jag om allt detta

Ett till moment som bara spär på prestationsångesten för mig är det faktum att jag får ett, möjligen två, tillfällen på mig att visa mina kunskaper i orientering. På högstadiet orienterade vi båda terminerna och då alltid i runt 4-5 veckor åt gången. På det sättet kunde vi avancera till svårare banor och även visa under en lång men sammanhängande tidsperiod att vi utvecklade våra förmågor och blev bättre. Det var inget prov, det var mer som ett träningstillfälle. I gymnasiet är det ett orienteringsprov jag springer. Jag får inte flera tillfällen på mig att öva och förbättras, jag får en gång på mig och förväntas då hitta alla kontroller och även springa under en halvtimma om jag vill ha högsta betyg. För mig är det helt absurt! Okej, jag förstår att tanken är att en ska ha orienteringskunskaperna i minnet eftersom orientering är något eleverna förväntas ha gjort i nio år men det är inte så att jag går och orienterar varenda dag. Under sommarlovet mellan nian och ettan sprang jag visserligen en del och tränade en del styrka men jag rörde inte en karta någon gång. Då kan ju vem som helst räkna ut att kunskaperna som jag hade i orientering bleknar och försvinner. Att min spanskalärare skulle slänga in ett prov på grammatik och en massa svåra ord bara några veckor efter att vi har börjat är inget som någonsin skulle hända. Skulle det hända skulle alla eleverna reagera och protestera mot att det inte är rättvist. Det har gått ett helt sommarlov och ingen har pratat spanska, det är klart att ingen direkt kommer ihåg hur verb böjs i imperfekt eller vad typ tvättmaskin heter. Men att idrottslärare skickar ut alla sina elever på ett orienteringsprov är det ingen som reagerar på eller tycker att vi borde ha fått några gånger på oss att öva!

Det är prestationen som gör att det blir fel när jag orienterar i gymnasiet. De få gånger jag har orienterat med någon i min familj har det varit kul och jag har tyckt om det. När jag orienterar i skolan låser det sig och blir inte alls på samma sätt. För mig är det självklart att det är prestationsångest som spökar men det är klart idrottslärare, det är säkert mina bristande kunskaper och min dåliga kondition som är boven!

Jag vet inte ens vad jag vill med det här eller om det går att förstå vad jag menar men jag var tvungen att rasa på ett system jag inte riktigt förstår mig på. Det finns en hel del annat i ämnet ”Idrott i skolan” som jag har synpunkter på men det får bli en annan gång. Nu ska jag spela Sims och ge fingret åt alla som tänker säga att jag borde träna mer på orientering.