Kära SH13G. Jag har
faktiskt tänkt skriva ett sånt här inlägg väldigt länge men inte riktigt
pallat/haft tid men nu så passade det väldigt bra med tanke på vår resursdag
förra veckan och nu är jag i frihetens rike (aka höstlovet) så ja, tänkte
skriva av mig lite. Om du förväntar dig något vackert och fint strukturerat får
du leta någon annan stans för det här kommer troligen vara en mess men here we
go.
Kära SH13G. Vi har det
bra tillsammans. Vi har alltid mycket att diskutera och skratta åt men vi är
ändå helt olika människor. En liten brokig skara. Ja, vi har det bra. Det är
därför det är så konstigt att vi inte riktigt alltid mår så bra. Vi har pratat
om det allihop tillsammans och jag tror vi alla förstår att det är någonting
som är väldigt fel. Det är lätt att blunda för det och försöka ignorera det,
bara ta sig igenom det men vi är inte blinda. Vi hör det. Vi ser det. Vi känner
det.
De sömndruckna ögonen
på morgonen. De ömmande fingrarna. De tårfyllda ögonen. Den där kalendern
brukade vara fylld med familjekvällar, biobesök, shoppingrundor och utflykter.
Nu står där bara Matteprov kapitel 3. Vi vet hur vi känner för vi har alla känt
det någon gång. Prestera. Leverera. Fokusera. Alltid. När det inte fungerar är
svaret det samma. Varför gjorde jag inte mera? Men problemet är att det svaret
alltid är fel. Det är inte ditt fel att du har tre inlämningsuppgifter, två
prov och en språkläxa den veckan. Det är inte ditt fel att du fick lägre betyg
än förväntat på provet. Jag vet att vi försöker säga ifrån ibland, lätta på
trycket men uppenbarligen fungerar det inte för det tar aldrig slut. En vecka
är lugnt, jag klarar att pressa mig en vecka om jag kan se den lugna helgen
framför mig. Men grejen är veckorna ser likadana ut. Så fort vi avslutat något
påbörjas något nytt och hela tiden måste vi prestera, leverera och fokusera.
Det fungerar inte. Vi
mår inte så bra. Vissa sover för lite. Vissa äter för lite eller för mycket.
Vissa ger upp och lägger sig i sängen och hatar sig själv och världen. Jag
brukar drömma mig bort fantasivärldar. Det hela är lite lustigt egentligen. Jag
är inte en sån person som blir stressad. Jag är inte en sån person som mår
dåligt pågrund av mig själv eller mina egna prestationer. Men för sådär två tre
veckor sen kände jag mig helt slut och jag orkade bara inte. Vi hade en miljon
saker i skolan och jag ville bara lägga mig ner och gråta (vilket var exakt det
jag gjorde). Då funderade jag för mig själv: ”Hur fan hände det här?”. Jag är
inte en person som blir stressad. Men uppenbarligen var jag det då vilket
gjorde mig delvis ledsen, delvis arg. För då kopplades min bästa egenskap på,
vilket är min självkänsla och sa ”Ebba, det är inte dig det är fel på, det är
samhället”. Det var seriöst skumt, för det nästan som en annan person sa det
till mig och då blev jag arg.
Jag insåg ett par
saker under de följande veckorna. Skolsystemet skapar stress. Det behövs inga
10- års studier, det är bara att prata med närmsta gymnasieelev. Jag skulle
vara så jävla lycklig om jag inte alltid hade den där pressen på mig som sa
massa saker jag var tvungen att göra. Varför har vi ens så jävla mycket
hemarbete? Vad finns det för poäng med det? Har vi inte fått lektionstimmarna
för att lära oss saker på dem? Svar: ja, det har vi men uppenbarligen är det
onödigt att utnyttja dem när vi kan plåga eleverna hemma. Okej, jag tror inte
direkt att alla lärare är onda varelser, snarare att kriterierna som vi
förväntas uppfylla är alldeles för höga. Det är lätt att tänka sig att A är det
enda bra, vilket även vissa lärare späder på om vi ska vara helt ärliga. Men
som vår visa Ambjörn sa, till vem ska detta A:et vara? Jag är ingen expert
precis men jag vet att de flesta universitetskurser inte kräver A i alla ämnen.
Ärligt talat fattar jag inte ens varför det måste använda sig av mer än godkänt
och underkänt. Så jävla onödigt. Betyget säger ingenting om hur mycket ambition
eller verklig kompetens en person egentligen har för att göra något.
Under min tankeperiod
försökte jag också vrida och vända på den här skolsystemsidéen och kom fram
till att den var fullkomligt värdelös. Dagens svenska skola (viktigt att poängtera
för jag älskar idéen om kunskap och utbildning) bygger på mallar. Det finns
vissa fakta vi ska lära oss. Franska revolutionen, kolets kretslopp,
stilfigurer m.m. Men även våra såkallade ”egna tankar och analyser” är också
uppbyggda enligt mallar. Det står att vi ska tänka fritt men vi får bara högt
betyg om vi kan följa en redan gjord struktur. Skolsystemet gör allt för att
begränsa vår kreativitet och sätta den i finslipade mallar. Vi tar ett konkret
exempel. Säg en bildlektion. Läraren säger måla en ko. Jag målar ett blått
streck men blommor och kallar det en ko. Jag har använt min kreativitet och jag
har tänkt utanför mallarna vilket är exakt det som de flesta kunskapskraven
handlar om. Vad säger betyget? Troligen underkänt för jag ”följde ju inte
instruktionerna”. Jag känner att det även är likadant i mer akademiska ämnen.
Skriv en samhällsvetenskaplig analys med dina egna tankar. Fast du har bara två
rader för egna tankar, resten ska vara en evighetslång analys på ett litet
obetydligt problem. Vilken idiot kom på det här egentligen? Är det seriöst mer
värdefullt för ett samhälle att en klass kan vrida och vända på ett problem istället
för att komma på 10 olika lösningar på problemet? Det får mig också att fundera
lite på hur vi ser på oss själva som människor. Enligt mig är det mest fascinerande
egenskapen hos oss vår förmåga att skapa och upptäcka. Vad är då mest mänskligt att kopiera andras
idéer eller skapa nya?
Kära SH13G. Så, det är
samhället det är fel på. Dessa trånga mallar med orimliga krav skapar stress
och ångest. Men jag tror också vi
behöver andas ibland och tro lite mer på oss själva. Den allra smartaste
personen jag känner är min lillasyster och hon sa en ovanligt klok sak för inte
så länge sen. Hon sa: ”Jag älskar min familj, jag älskar mina vänner och jag
älskar mig själv.” Det var så fint att höra för jag hör det nästan aldrig. Men
jag tycker det borde vara en självklarhet. Vi kan skrika på lärare och skriva
arga inlägg på vår blogg men det hjälper inte i längden. Ångesten kommer aldrig
riktigt gå bort om vi inte börjar tro på varandra och oss själva. Ni är så
jävla vackra allihopa, både på insidan och utsidan. Jag har aldrig haft mer att
göra men jag kommer hem glad nästan varje dag för jag har er. En liten brokig
skara och jag älskar er allihop. Glöm inte bort det. För det enda sättet att
verkligen bekämpa perfektionismen är att inse att ni redan är perfekta.
