det är okej, för jag kommer dö snart.
det är okej för jag kommer dö snart.
jag kommer dö snart.
det är okej, för jag kommer dö snart.
det är mörkt i rummet där jag sitter och tårarna rinner snabbt ner för mina kinder och droppar på kalendern jag krampaktigt håller i händerna.
det är okej för jag kommer dö snart. jag viskar det om och om igen och skriver det på armen. det fungerar, jag blir lite lugnare. jag kan nu titta på min kalender utan att drabbas av en plötslig känsla av hopplöshet och instängdhet.
det är okej för jag kommer dö snart.
Det är inte här min historia börjar, men det är här den börjar bli farlig.
Jag går i skolan som vanligt, men jag kan inte höra något. jag sitter på lektionerna och ser läraren prata och rita på tavlan. Inget ljud når mig, i mitt huvud är det någon annan som skriker och mina ögon fylls av tåtar. Jag kollar runtomkring mig för att se om någon annan har märkt att jag plötsligt börjat gråta, men ingen tittar på mig. Alla har blickarna framåt och vissa små ler. Jag är tacksam att ingen såg, då skulle dem ju börja fråga och vilket svar skulle jag ge.? Det finns inget svar att ge, jag gråter helt utan anledning, jag vet inte vad som är fel med mig. För det är helt utan anledning, jag har en familj som älskar mig, vänner som jag älskar, jag har aldrig riktigt blivit mobbad eller slagen. Jag bor i en familj utan ekonomiska problem i en demokrati, mitt liv är perfekt.
det är okej för jag kommer dö snart. jag smeker min underarm där jag vet att texten sitter och upprepar orden i mitt inre, det gör att skriken tystnar och istället fylls mitt huvud av ett löfte om en nära död. Hur kan det vara lugnande att tänka på döden, då jag inte längre existerar och min kropp kommer förmultna i jorden? jag har aldrig varit rädd för döden, men jag hade aldrig heller tänkt mycket på det. jag tror inte på himmelen eller helvete, jag vet att allt bara blir svart. som när man sover, men inte drömmer. tiden går utan att man märker av det, det finns inga känslor och inte heller andra människor som man sviker. Döden är ett löfte om stillhet, ett tillstånd utan möjlighet för förändring där alla är likvärdiga och tidigare val inte påverkar dig. Döden är mycket mer förutsägbar än framtiden, med döden så vet jag vad jag får, absolut ingenting. precis som jag vill ha det.
jag kommer ihåg en skoldag när hela klassen satt samlade runt ett bord i matsalen och diskuterade studentmiddagen. Temat rörde sig krig hur många personer vi skulle boka bord för, hur många lärare vi ville bjuda och hur många vi trodde kunde dyka upp. Jag visste då att jag inte skulle vara närvarande under studentmiddagen så jag funderade på att säga det, det skulle göra planeringen mycket enklare. jag förberedde mig på att säga det men det fanns en lite röst i mitt huvud som sa åt mig att låta bli. den sa att allt bara skulle bli så mycket mer komplicerat om jag sade något, dessutom skulle dem själva märka om bara några veckor. jag sa ingenting, det berodde delvis på rösten i mitt huvud, men även på att det inte blev en tyst stund vid bordet. jag fick ingen chans att berätta att jag skulle vara död då. Efteråt tyckte jag att det var bra att ja inte sa något, det var smart. Vid den här tiden hade jag haft mitt första besök hos BUP (barn- och ungdoms psykiatrin) i Linköping. Jag hade då haft regelbundna samtal hos stadsmissionens sputnik samt sökt hjälp på vårdcentralen.
min mobil ringer på lektionen, det står ett nummer jag inte känner ingen och jag går ut ur salen för att svara.
"hej, det här är Ylva från BUP. Jag har tyvärr blivit sjuk så vi kan inte ses den här veckan. Vi kan boka in en tid nästa vecka istället". Jag gråter, det är någonting som brister i mig. jag förstod det inte då men det var sista droppen. jag låser in mig på toaletten, men lämnar ljuset släckt. Då kan jag för några sekunder låtsas att jag är död genom att försöka tömma mitt huvud och inte tänka på någonting. Det var någonting jag gjorde ofta under höstterminen. Sedan gick jag tillbaka in i klassrummet, satte mig ner och låtsades som om ingenting hade hänt. Veckan efter när jag ska till BUP är det en onsdag, en riktigt bra dag för dagen efter ska jag träffa min samtalskontakt på sputnik för sista gången. Det är en onsdag ett riktigt bra datum, det är den 26 november och det kommer jag ihåg utan att kolla i min kalender för alla dagar jag levt sedan dess är dagar jag kallat "extra dagar". Dagar som jag inte hade levt om inte min psykolog hämtat en läkare 20 minuter in i vårt samtal. eh... okej? Hon är kanske 40 år och frågar mig varför jag tror att hon är där. Efter en lång stund hämtar hon ytterligare en läkare och nu är det hennes tur att förhöra mig. Den här är lite yngre och hennes frågor är inte lika korkat utformade. Hon säger att jag ska stanna där över natten och frågar om det är okej. jag hör sekundvisare ticka snett bakom mitt huvud och vänder mig om. Klockan står på tio över sex och jag blir förvånad eftersom det betyder att det har gått två timmar och tio minuter sedan jag kom dit. Utanför fönstret har det blivit mörkt och jag ser snöblandat regn falla ner mot marken. Runt bordet jag sitter vid sitter tre andra kvinnor, två läkare och en psykolog som alla stirrar på mig. Dem vill att jag ska svara på någonting men jag vet inte vad, jag tappade både koncentrationen och intresset för många minuter sedan. jag släpper ut ett lågt
mmmm... och ser genast att dem är nöjda. dem säger något mer och min psykolog lägger en hand på min axel innan jag plötsligt ska resa mig upp och följa efter den yngre läkaren. det verkar som att hon är den med högst rank och utbildning eftersom det var hon som tog alla besluten. dem som jag inte lyssnade på, eller inte kunde höra. vi går genom en korridor och ner för en trappa, genom en låst dörr, en till korridor och upp för en trappa till en till låst dör. Jag känner direkt att stämningen är annorlunda, mörkare på något sätt. vi går genom våningen till andra sidan, till det som senare visar sig vara huvudingången. Där finns två sjuksköterskor som ska kolla igenom alla mina saker, jag kom direkt från skolan så jag har med mig min väska. Jag får inte behålla min tjocktröja då den har snören som inte går att ta ut och inte heller väskan då den stängs genom att man drar år snören. Mitt skärp behöver jag lämna ifrån mig men sedan får jag gå tillbaka in i själva avdelningen och jag blir visad till mitt rum är det finns en sjukhussäng, en garderob och ett nattduksbord. Jag sätter mig på golvet i ett trans-liknande tillstånd tills mina föräldrar kommer. ( jag kommer inte gå in på mina föräldrars inställning och tankar kring min tid på sjukhuset då det känns för personligt för att skriva här. Jag kan däremot prata om det personligen om ni frågar) Dem har med sig en väska med tandborste och pyjamas.
När jag kom på onsdagen trodde jag att jag skulle få åka därifrån på torsdagen, jag hade skolan sedan skulle jag träffa min samtalskontakt innan jag skar halsen av mig med en kökskniv på eftermiddagen. Så vart det dock inte och första gången jag fick lämna avdelningen var en vecka senare. Tillsammans med en sjuksköterska gick vi ut genom dörrarna, stod där i fem minuter och det var det. Ännu hade jag inte förstått att jag var sjuk, jag förstod inte ens att jag mådde dåligt. Jag hade inte ens försökt ta liven av mig än och jag tyckte det var patetiskt att jag var där när det fanns så många andra som verkligen behövde platsen och som verkligen behövde hjälp. Det finns sex platser på barn- och ungdoms psykiatriska kliniken i hela Östergötland, och jag hade en av dem, i tre månader. Bara så att ni har förstått mig rätt, Avdelning 40 är ingen behandlingshem, det är en akutmottagning. Jag du läste det rätt, en akutmottagning. Du skrivs in på en sekund och lika så skrivs du ut så fort du inte längre klassas som akut. Jag hörde verkligen inte hemma där, dem andra fem platserna var redan upptagna och av dem hade den första försökt ta livet av sig tre gånger innan hon hamnade där, den andra 19 gånger. hon hade varit på avdelningen en gång tidigare men blivit utskriven och sedan kommit tillbaka några månader senare. den tredje och fjärde kunde man se ryggraden på genom dem tjocka tröjorna dem bar och dem fick varje måltid uppdukad av personalen. Dem femte frågade mig varför jag var där. "
Har du försökt ta livet av dig?, Har du slutat äta?, Skadar du dig själv?. Varför är du här?" Jag vet inte. jag har inte gjort något av dem sakerna. jag borde inte vara här.
Första gången jag försökte ta livet av mig var första gången jag fick möjligheten. Jag hann svartna för ögonen och trilla ner på marken innan dem hittade mig. Han klippte av en bit av mitt skin när han skulle klippa av det för att det satt så hårt runt min hals och nacke. jag försökte två gånger till innan årskiftet och när 2015 kom och jag fortfarande levde grät jag.
Jag tror att det kommer en vändpunkt för alla människor förr eller senare, det gäller bara att ta tag i den. Konstigt nog var vändpunkten för mig mitt fjärde, och sista, självmordsförsök. Jag hade börjat gå i skolan igen, halvdagar. jag gick själv till och från avdelningen för att inte komma så långt efter med mina studier. Planen hade utformats samma sekund jag fick reda på att jag skulle få gå själv. Jag hade inte fått spendera någon tid själv utanför avdelningen alls och nu skulle jag få gå genom stan nästan varje dag. Det resulterade i att jag fick spendera två dygn på barnakuten. Den fysiska smärtan i min kropp är något som jag aldrig tidigare hade upplevt och jag insåg då hur sjuk jag faktiskt var, det var som en blixt av klarhet for genom mig och jag lovade mig själv att aldrig igen skada mig på något sätt. Ja trodde dock inte att jag skulle kunna hålla det löftet, men efter att jag fått komma tillbaka till avdelningen började bli snällare mot mig själv och sakta med säkert började jag läka.
Mycket har blivit utelämnat, både detaljer och större händelser. Detta inlägg skulle annars bli alldeles för långt, men jag valde att skriva om det som jag vill att ni ska veta om, eller snarare det som jag vill dela med mig om. Jag tror att det är en del i läkande-processen, att berätta om det som har hänt och det som man känt och jag har länge funderat på att skriva ett liknande inlägg. Jag visste bara inte hur. Nu har jag i alla fall gjort ett försök och ni får gärna höra av er till mig efter att ni läst. jag hoppas ingen får skuldkänslor av det jag skrivit då jag försökt censurera saker jag vet kan vara jobbigt för er att höra. Det här är en del av min historia som har format mig och gjort mig starkare och även om det var ett helvete att gå igenom är jag ändå glad det hände.